till en full tant som tvingar mig att skriva. typ.
”Jag är trasig.”
Jag frågar, hur vet man det?
”Det känns i bröstet.”
Säger du som om det vore den mest självklara saken i världen. Och kanske, kanske är det sjukt enkelt att veta när man är trasig. Och kanske, kanske är jag inte trasig och det är därför jag inte förstår hur man vet och hur man känner efter.
”Det spänner och drar i bröstkorgen, de kallar det ångest men det känns som döden.”
Jag ler lite halvt, inte för att det är roligt men för jag har inget att säga. Det har aldrig spänts eller dragits i min bröstkorg, lite tungt har det nog blivit från tid till tid men jag klagar inte så värst mycket. Vardagsångest, typ lite så.
”Alltså jag får ångest för precis allt. När jag vaknar, när jag äter, när jag tänker på framtiden, när jag tänker på det förflutna, när jag åker buss, när jag duschar, när jag sminkar mig, när jag ler, när någon tittar på mig, när jag ska sova. Allt. Jag har ständigt ångest.”
Jag vill skrika att det inte är någon jävla tävling, du har ingenting att vinna. Ingenting att förlora. Din konstant tryckande ångest går inte att mäta med min vardagsångest. För jag är inte du och du är inte jag.
”Men du vet ju ingenting om det här, Nils, för du är inte trasig. Du är precis som alla andra.”
Jag reser på mig, har suttit på din soffa alldeles för länge, lyssnat på din nasala pompösa irriterande högmäktiga röst alldeles för länge. Jag går. Jag går ut ifrån din lägenhet och jag önskar att du kunde ta något från det men jag vet att du kommer att ringa mig imorgon och gnälla för att busschauffören inte log och det gav dig ångest. Och jag vill skrika att alla får ångest, att vissa får mer än andra men det betyder inte att du kan identifiera dig som trasig, för vem fan är inte lite nött i kanterna?
Men du förstår inte, Sara, för du och jag och hela jävla världen är precis som alla andra.