harriet
”Mitt hjärta sitter fast.”
Hon ler, för hon vet inte riktigt vad hon säger. Hon är så långt borta att blicken fastnat i taket och vägrar komma ner.
”Fast?”
Snö. Hon heter Snö i efternamn och när hon vill långt bort så skickar hon iväg ett sms med ordet snö och ett simpelt frågetecken.
Snö?
”Det har klibbat fast.”
Han gillar inte när hon är vilse. När hon drar så många linor att världen hamnar på sniskan.
”Det dunkar som det ska.”
Fast båda vet ju, att det inte gör det. För hennes hjärta saktar ner och de bruna ögonen blir alldeles glansiga.
”Tänk om hela världen var rosa och glittrande och ingen kunde ljuga och alla ville dansa. Dansa!”
Han är nykter och ren. Prydliga-Erik brukar hon kalla honom. Fast han heter bara Erik. Erik utan efternamn. Erik utan familj.
Hon ligger kvar på golvet med den glansiga blicken i taket, hon frågar om hon dansar. Om hon dansar vackert, om han gillar när hon dansar. Ordet har fastnat i hennes lilla mun. Han svarar ja på alla frågor, ja ja ja. Men på riktigt, på riktigt rör hon sig inte.
Hon kan varken dansa eller slåss.
”Erik, ditt namn smakar surt men din mun är ljuvlig.”
”Varför pratar du sådär? Som om vi inte satt fast i en rutten lägenhet med varsitt ruttet liv.”
”För att om jag pratar fint så blir allt annat fint.”
”Du ljuger. Fan vad du ljuger.”
Hur hamnar man här? Hur blir man Erik utan efternamn och familj?
”Harriet? Vad händer om vi dör?”
”Vi dör.”