bli min
”Får jag komma in?”, stod på dörrmattan, malplacerad bredvid mina trasiga converse och höga klackar.
Han var vacker, som vanligt men naken. Åh så naken i mitt hem. Han hade aldrig varit här, hos mig för ärligt talat, det var väl ändå bara en lek, ingenting allvarligt mellan oss. Det fanns ingen kärlek, bara två ensamma hjärtan mellan svettiga lakan och jag nöjde sig med det. Varken ville ha eller krävde mer från hans atmosfär. Jag tände en cigarett, han såg dum ut, fånig och vilsen i min hall.
”Jag såg att det lyste, var vilsen i vår stad”, han försökte skratta.
Det ekade tomt, jag orkade inte-- ville inte skratta för vad tjänade det till?
Hennes blick var märklig, mörk och jag försökte verkligen. Men hennes hjärta var inte inom räckhåll. Bevarade bakom de sköra revbenen, känslan var så frustrerande. Jag ville klampa sönder hennes bröstkorg, bara för att nå in. Men hon hade självklart redan bestämt reglerna, jag nöjde mig. Spelet, som hon trodde att jag spelade. Åh, vad fel hon hade. Vad visste hon, hur kunde hon veta att jag älskade henne?
”Men kom in då, ta av dig skorna”, jag gick min väg.
Tillbaka in i vardagsrummet, jag hade legat under min filt med ett glas vin. Ensamhet var ingenting jag grubblade över, älskade den för den var min och ingen annans. Ändå hade han kommit in, stört mig för att, varför? För att bevisa att han hade makten, att det var hans lek och inte min.
”Du har det fint här... mysigt”, sen tände han en cigg och satte sig ner bredvid mig. Han luktade inget nytt, bara Patrik.
Hon är så jävla dum, fattar ju ingenting. Hur kan man inte märka när någon älskar dig, hur kan hon inte se att jag vill vara hennes? Aldrig har jag känt mig så osynlig, fast hon tittar på mig med sina blåa ögon som förlamar mig. Men jag leker hennes lek, spelar spelet bara jag får närheten. Bara jag får känna lukten, röra vid hennes ljusa hy och vara i henne. Hon som säger att hon är så smart, Olivia hur kan du inte se hur mitt hjärta valt dig?
”Vill du ha ett glas vin?”, tittar på honom.
Han har fina ögon, chokladbruna men jag blir inte kär, inte i honom. Varför skulle jag bli det, han är ytlig och lever ett helt annat liv än mig. Jag, som författare och han, som kock. Vi är som vatten och olja, jag vill inte ens testa. Mina kyssar är sexuella, det finns ingen kärlek i dem. Inte för att han ens vill ha det, utan för att jag är dum.
Han nickar till svar, biter sig i läppen för han vet att jag inte kan motstå det. När jag reser mig upp känner jag mig underlig, som om han inte får titta på mig. Drar mig olustigt i tröjan. Fast han sett mig naken alldeles för många gånger.
Jag känner mig olustig, spänningen i rummet går att röra vid, jag sväljer hårt och tittar försiktigt på henne när hon ställer sig på tå, för att nå ett vinglas. Reser på mig häftigt, är nog ute i köket på noll tid och ställer mig bakom henne. Luktar lite försiktigt på henne och tar ner vinglaset, hon är ju kort utan sina klackar. Det gör mig ingenting, hon är så hemskt fin i alla fall. Jag älskar henne ändå. Även om hon inte ser det. Mitt hjärta är hennes, om hon bara insåg att hon snart spetsar det med gift.
”Du vet att jag vill bli din”, slipper ur mig. Fan, fan, ångrar mig genast.
Hon slutar hälla upp vin i mitt glas och vänder sig om. Tittar på mig med sina nakna ögon.
”Va?”, jag låtsas som jag inte hör.
Hon ser påkommen ut, och jag spelar med. Låtsas som hon inte hörde det och jag behöver inte upprepa det för vi kan låtsas att det inte var viktigt, bara någon larvig kommentar. Jag kan ju bara producera larviga kommentarer, det finns inget vettigt i mig. Hon går förbi mig, in i vardagsrummet. Vet inte om jag vågar vända mig om, för jag vet ju att hon hörde. Hon hörde vad jag sa, ordagrant.
”Kom då, jag väntar på dig. Bli min”, hon står naken i sovrummet.